Doha är ett märkligt ställe. Staden växer så det knakar, tack vare naturtillgångarna som gjort alla infödda förmögna. Mitt i staden sticker höghusen på halsarna för att överträffa varandra, på ett sätt som skulle kunna få varje stadsplanerare att gråta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det här är ingen charmig mix, som den i Bangkok – med ett lågt tempel som bryter av ett högt hus eller ett Chinatown däremellan. Nej, i Doha byggs det på samma sätt som i centrala Oslo. Som om pengarna som pumpar in i landet måste gå åt i rask takt för att visa på rikedomen. Och det är ingen hemlighet att det är nepaleser och andra gästarbetare från främst Asien som gör grovjobbet.
Min första ökenfärd startade vid fyratiden på morgonen. Jag trodde att det bara skulle vara vår bil och kameler på drift. Men vägen genom öknen korsades av busslast efter busslast, tätt packade med sovande män som skulle ut och arbeta till den enorma hamn dit monstruösa båtar lägger till för att tankas fulla av naturgas.
Som turist får du leta efter trottoarer i Doha. Här åker de flesta bil. Men längs vid hamnen finns en lång promenadsträcka. Ganska precis i början av den finns en liten fiskmarknad i form av fiskare som kommer in med sina båtar och kvinnor som köpslår med sina män eller bröder i sällskap.
Här går ingen kvinna ensam. Det förstod jag först en halvtimma efter att jag beställt mintte vid hamnkantens enda kafé, eftersom ingen serverade mig. Först trodde jag att jag inte fanns, sedan fattade jag att den unga pojken som arbetade med att bära ut teet inte visste hur han skulle bete sig för att ta upp min beställning.
Nästa dag gick det bättre, och nästa. Den som är road av shopping har att göra. Här finns alla märken av rang samlade i flera olika köpcentra. Lite utanför staden ligger ett konstgjort Venedig med gondoler och allt.
Om du kommer till Doha så missa inte det muslimska museet och basaren vid gamla torget. Här kan du sitta under sammetslen stjärnhimmel och äta nygrillade lammspett till priset av nästan ingenting.