En tidig morgon hängde jag på mig kameran och strosade runt på Sal. Ön lider av vattenbrist och fullt av folk var samlade runt en enda pump. Vattnet ransonerades till två stora dunkar per person och folk stod i långa köer med tampar runt halsen för att kunna bära hem vattnet. En del hade skottkärror med sig. Vid hamnen förberedde fiskmånglerskorna dagens försäljning i olika gathörn. Kilopriset av tonfisk var detsamma som en glasspinne av märket Magnum kostar i Sverige.
Kap Verde är ett fattigt land. Den största inkomsten kommer från släktingar som arbetar utomlands och sänder hem pengar. Förr var det vanligt att männen arbetade som sjömän som gick världen runt. I dag är det kvinnorna som arbetar utomlands, ofta inom serviceyrken.
En annan inkomstkälla är turismen, som liksom inte riktigt har velat ta sig ännu. En av de stora anledningarna till det tror jag är att de flesta charterplan landar på ön Sal, som är tråkigast av dem alla.
Det går fint att boka en flygstol till Sal och sedan ta sig med båtarna till någon av de andra åtta bebodda öarna. När jag åkte dit med min familj skippade vi hotellen med all inclusive och hyrde istället rum på ett pensionat vid hamnen.
Redan nästa dag tog vi oss till Sao Vicente där jag hade hyrt en lägenhet för ett par veckor. Mindelo är en levande stad med hamn och anrik hamnkrog där seglare ofta stannar till innan de går vidare över Atlanten. I närheten av krogen fanns en Capoeiraklubb som vår yngste son tränade i. Hela staden är full av underbara klubbar som spelade musik i Cesária Evoras anda.
Många magiska nätter med vackert vemodiga melodislingor blev det innan vi tog båten över till Santo Antao. Det är ofta kraftig sjögång mellan öarna, men här var det de branta och snirklande bergsvägarna som gjorde oss illamående. Små minibussar tar dig till världens ände. Vår hette Ponta do Sol – den absolut vackraste plats jag varit på i hela mitt liv.