Sibirien är stort och jag har bara gästat Omsk som var en riktig håla med stora hål i trottoaren och ett enda hotell som turister fick bo på. Det låg i utkanten av stan, och var bedagat som en grevinna på dekis och hade visitkort till lättklädda flickor på hotelldisken. Men resan till målet var mödan värd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den började med att jag lade passet i kopiatorn hemma, eftersom jag visste från tidigare resor till Ryssland att jag var kokt om jag tappade mina id-handlingar och inte kunde visa kopior på att jag var jag. Sen tog jag första båten in till stan. Det var helgdag och jag hann halvvägs till flygplatsen innan jag kom på att passet låg kvar i kopiatorn. Det var bara att vända om och väcka två kära vänner i ottan, som snällt tog egen båt till Saltholmen för att räcka mig passet över relingen.

På kvällskvisten stod jag på Majakovskijstationen i Moskva och betraktade alla som var på väg hem till sina byar, efter veckans arbete i storstaden. Äntligen kom mitt tåg in på stationen. Det var tredje klass utan restaurangvagn med egen tågvärdinna som höll tésamovaren varm dygnet runt. I:et i mitt efternamn Slonawski anger att jag är man. Hade jag haft vett på att boka biljetten i namnet Slonawska, med ”a” på slutet, som anger att jag är kvinna, så hade jag kanske hamnat i en damkupé. Men jag var i gott sällskap av två herrar och en gammal barsk dam.

Det gjorde de närmaste dygnen intressanta. Och ibland lite komiska. När jag klädde om för kvällen gick de andra klädsamt ut och när de kom in efter en kvart låg jag med täcket under näsan. Mina reskamrater steg av längs vägen och till slut var det bara jag och Vasiliv kvar. Han var rallare och åkte gratis på järnvägen. Det blev begränsade samtal eftersom vi använde teckenspråk, men vi åt och drack en hel del och turades om att gå ut på perrongen och köpa godsaker av gummorna så fort tåget stannade.