Det är något arkaiskt med att vandra på led, tätt i hälarna i en lång räcka och nästan andas i takt. Och samtidigt omfamnas av naturen – utan att prata. En av de fräckaste tystnadsvandringarna jag varit med om var i Botaniska trädgården i Göteborg. En sen kväll som hann bli natt innan föreställningen ”Fanny Gréns väg” var till ända. Vi var närmare hundra personer som ömsom tågade genom täta grenverk och ömsom  satt stilla vid vattendrag, för att ta del av akterna i spelet. Där fanns fler än en naken näck och frustande ridhästar som ingick i föreställningen. Men den långa vandringen i mörkret däremellan tog mig med till tankar kring folkvandringar och flyktingströmmar genom tiderna. Tyst, gåendes, uttömmande, framåt – nästan så att kroppen rör sig av sig självt till slut.

Svenska kyrkans pilgrimsvandringar går både i tystnad och samtal.

På den här långa turen mellan Lidköping och Husaby så gick vi först i tystnad, sedan fick vi samtalsämnen som vi diskuterade två och två eller tog följe med en grupp framåt i ledet.

På så sätt blir det en vandringen ett slags samlande av möten och till det underbar natur med vackra gamla kyrkor som stopp.

Framme vid varje ort fanns en trofast armé av gamla husmödrar som bullade upp retromat i hembygdsgården i form av klar grönsakssoppa och hembakat till kaffet.

Behöver jag säga att ingredienserna var odlade i landet intill? På den här helgturen blev vi inhysta i privata hem och bed and breakfast-ställen längs vägen. Spännande möten i landet Sverige.