Jag har en förkärlek till kloster. Det är någonting med tystnaden som lockar mig. Tillsammans med systrarna, trädgården och självhushållet. Klostret är helt enkelt en plats att dra sig tillbaka på; kontemplera och skriva.

Om man vill, går det oftast bra att få samtala med systrarna om saker i livet eller be om råd. Till Vadstena kloster har jag återvänt flera gånger. Där finns gott om pilgrimsstigar om man vill låta tankarna få rörelse.

Men för att prata med systrarna i Florens krävs italienska. Min dåliga spanska tog oss nätt och jämnt in genom portarna en sen kväll. Den barska och ålderstigna systern var inte alls intresserad av att höra varför min dotter och jag blivit tre timmar försenade med påföljd att klosterportens tunga järndörr hunnit låsas med dubbla nyckelvarv.

Därför fick hon inte höra den osannolika historien om hur min dotter blev rånad i samma stund som vi kom till centralstationen i Florens. Och att jag sprang efter tjuven och ropade riktigt fula ord på italienska som jag inte visste fanns i min mun. Och att den unge tjuven tvärstannade, som om han plötsligt hört sin egen mammas förmaningar, och gav mig tillbaka den stulna plånboken med dotterns alla sommarjobbpengar. Sedan stack han all världens väg.

Allt hände på mindre än en minut. Det gick så fort att vi frågade varandra om det hela var sant. Men florentinarna i busskön tvekade inte. De berättade för varenda passagerare, samma historia om och om igen. Och vi stod där och nickade tills nästa buss äntligen kom. Efter en halvtimmes färd på smågator ovanför Florens, var vi på plats.

Det var precis så vackert som ett kloster i Italien förväntas ligga. När vi öppnade de gallgröna fönsterluckorna i trä nästa morgon, såg vi olivlundar som minner om historiens vingslag, pinjer höga som flaggstänger och en välordnad klosterträdgård. Och långt där borta centrala Florens med Ponte Vecchiobron som sedan länge varit inmutad av guldsmeder med butiker.

Vi promenerade dit varje morgon och tog bussen hem. Trädgården i klostret är stor och du hittar lätt en egen bänk att sjunka ner på och begrunda dagens övningar.

Det är underbart att besöka italienska pladdriga städer och lika underbart att kunna dra sig tillbaka till klostrens inhägnader för att få skrivro. Tröttnar du på lugnet är det bara att ramla ner till utsiktsplatsen Michelangelo, i närheten, köpa en av trettio sorbetsorter och frottera dig med alla turister som kommer hit på kvällarna för att beskåda Florens i kvällsmörker.