Att kustvandra i Cinque Terre i Ligurien är som promenera genom olika doftkulisser med en blandning av hav, sälta, citron, järn och fuktig jord. Du går längs citronlundar och bitvis känns det som att vandra i ett gigantiskt utomhusväxthus, stundtals med havet som enda sällskap.

Du tittar ut över Tyrrenska havet och bländas av solen och långt där borta skymtar du en liten bergsby som ligger utposterad som en av fem tånaglar på en jättes fot. Var och en av lilleputtbyarna ligger som på ett radband längs kusten. De kan nås med vandringsleder, cykel, bil eller tåg. Du kan helt enkelt ta tåget till Monterosso längst bort och vandra genom de andra byarna på en och samma dag. Längre är det inte. Det här är ett vandringsmål som passar både mormor och barnfamiljer.

Men jag föreslår att du tar en, högst två byar om dagen; sitter ner och njuter på en trattoria och tar ett dopp om andan faller på. Sommartid är den stora nackdelen att det är så mycket folk på stigarna i bergen, att man knappat kan mötas i bredd. De svåraste stigarna högst upp är lite mindre befolkade, medan kärleksstigen längst ned vid havet är väl bevandrad.

Så välj tidig morgon eller eftersäsong som september. När vi var där i maj månad var det perfekt vandringsväder, men stigarna var leriga av allt regnande och en del av leden avstängd. Det var ingen som lockades att hoppa i havet heller. Men det är vackert att titta på.

Varje morgon fylls de små byarna med folks som skall stiga på vandringsleden. När kvällståget gått var det nästan tomt på turister. Förklaringen till det är att det är mycket dyrare att bo inne i någon av de fem byarna, än utanför i La Spezia till exempel. Vi valde den sydligaste som heter Riomaggiore – en pittoresk liten ort som kokar av italienskt vardagsliv. Vackert klädd i terrakottafärgade, bulnade väggar som med åren dämpats av outtröttliga salta vindar och havsluft. Uppe på höjden, en bit ovanför tvättlinorna, finns en kyrka från 1300-talet och en borg som är byggd ännu tidigare.

Däremellan kommer Vackra Vernazza, Corniglia och Manorola. Varje by har minst en fiskrestaurang som har sina bestämda fiskare som levererar. En vecka räcker knappt att äta sig igenom standardmenyn. Spagetti vongole, musslor i skal, rekommenderas med riven peccorino. Pastarätten svart av bläckfiskens egen färg är mest intressant att titta på. Annars är det svårt att beställa ”fel”.

Som om inte det var nog, valde vi att se det omtalade tornet i Pisa på hemvägen. Och det var verkligen värt ett besök. Hoppa över alla nasare längs paradgatan och ta tid på dig att istället studera byggnaderna runt omkring tornet. Det här var en anrik läroplats förr länge sedan. Men det nyrestaurerade tornet är kulmen på rundvandringen – vackrare i verkligheten än på bild.