Jag skall erkänna att jag var lite nervös inför att åka Orientexpressen. Och det hade ingenting med Agatha Christies mord på tåget att göra. Nej, det handlade mer om de bättre bemedlade passagerarna och att använda sig av rätt bordsskick. Det började redan på tågstationen i Bangkok. Där hänvisades alla lyckliga som haft råd att skaffa sig biljetter till en lyxig lounge byggd direkt på perrongen och livréklädda kypare tog emot och bjöd på en drink.
I den gröna folder med guldkanter som vi fått innan avresan stod det att man skulle vara omklädd till supén och att vårdad klädsel skulle bäras ombord. Och då pratar vi inte om rena jeans och en fräsch sommarskjorta, utan klänning, gärna kortärmad och inneskor därtill. På utflykter däremot gick det bra att bära ”casual” klädsel. Som tur var hade jag redan en resegarderob med nästan oanvända sidenkläder som jag sytt upp på tidigare resor i Asien. De packade jag ned tillsammans med lämpliga örhängen och skor. Jag fick ihop till nio ombyten, vilket skulle räcka de dygnen som jag planerade att vara ombord.
Min plånbok skulle nämligen räcka till att ta mig ända till Butterworth i Malaysia, men inte ända ned till ändstationen – Singapore. Lycklig över det sippade jag på min drink och betraktade mina medpassagerare. Då visste jag inte att de flesta av dem var rika och alldeles för gamla för att hoppa bungyjump eller göra andra äventyrsresor. De flesta var beresta, väldigt belevade och trevliga. Och väldigt nyfikna på vem jag var.
Vi placerades i olika restaurangvagnar och olika bord inför varje måltid och redan från början talade jag om att jag var ute för att göra ett reportage för flera svenska tidningar. Frukosten serverades i den egna kupén av en uniformsklädd och personlig servitör i varje vagnset. Jag ringde inte på klockan för att få service, men så fort min personlige servitör hade tid så försökte jag få en pratstund. Det blev många fina samtal om hans liv i norra Thailand som lett till Bangkok och det luxuösa tåget. Han var en bra iakttagare och hade funderingar om tågpassagerarnas lyxiga vanor.
Kontrasterna blev påtagliga när vi tuffade ut ur Bangkoks tågstation, förbi närmaste bostadsområde med hus gjorda av papper och annat bråte. Vi kunde se rakt in i fattiga människor sovrum. I snigeltakt gick tåget mot sitt första stopp för att vi skulle få vakna upp vid floden Kwai. En mytomspunnen plats och en vidunderligt vacker syn under de tidiga morgontimmarna. Innan jag somnade fantiserade jag om en hästburen rånarliga som skulle komma ifatt tåget och rida därifrån skrikande av lycka över det tunga bytet. Men som det ofta är i vanliga livet, så hände inget sådant.
När vi rundat den indiska delen på Penang tackade jag för mig och tog in på det vackraste hotellet som jag någonsin sovit på. Det heter Cheong Fatt Tze Mansion och ligger i UNESCOS distrikt i Georgetown. Men det är en helt annan historia.
Läs artikel om Orientexpressen: http://www.svd.se/resor/lyxresa-pa-rals_2426483.svd
luftundervingarna 