Jag vet inte hur många gånger jag varit i Aten. För det mesta har jag åkt rakt igenom staden till Pireus och vidare ut till övärlden. Men senast när jag besökte Aten dröjde jag mig kvar ett par dagar och gjorde en kulturhistorisk runda.

Mitt i kris och neddragningar finns dessa fantastiska monument som vittnar om en början på olika eror. Vägen upp till Akropolis är lika brant som alltid och kantas och små hus och breda trappsteg. Här bor folk som de alltid har gjort, med utsikt över en stad full av glänsande bilar, långt där nere och ett lock av inversion här uppe.

Jag kommer ihåg mitt första besök på Akropolis. Då var 19 och höggravid och pustade ut på trappan till helgedomen. Strax blev jag bortkörd av en vakt. I dag är vakterna fler, liksom turisterna. Med gudinnorna bär upp sig själva med pelare som ryggstöd och tittar stoiskt rakt fram.

Vid foten av berget fortsätter kulturrundan med stenlagda stigar och små skyltar som visar på statyer i marmor, hus med gamla amforor och en botanisk trädgård med kryddväxter som användes redan under antiken. Den kulturhistoriska stigen är öppen till sent. Då är steget inte långt att vila benen på fotstödet till en barstol med hipp inredning. Det finns gott om sådana i Aten.

Men så kommer den dagen då det är dags att åka ut till en utvald ö. Första ön jag bodde på var Kreta. Och i somras återvände jag dit, 35 år senare. Den håller än och det går lätt att spendera en månad med att åka runt ön, vandra i Samaria-ravinen och besöka åtminstone ett par småbyar som har högst två tavernor – gärna med eget inlagda oliver och hemkörd retsina.

Vårt bästa val av att ha satt foten på närmare ett dussin grekiska öar är: Antiparos – en liten ö som påminner mig om somrarna på Knarrholmen i Göteborgs södra skärgård. Här finns ett par stränder, genuina tavernor och ställen att bo på  – och en levande hamn med fiskebåtar och turbåtar. Men Antiparos är tillräckligt litet för att turisterna inte överstiger antalet invånare, åtminstone om du åker dit i maj eller i september.