Det finns saker som är svåra att ta sig förbi och det finns saker som man bara får släppa och låta gå – som den att man åkt tåg i ett dygn rakt upp i avlånga Sverige för en späckhuggartur och inte ett enda sjödjur dyker upp.

Surt sa räven eller om det är varg i de här trakterna. För vi befann oss i Narvik och jag hade lovat min yngste son att vi skulle få se vidundren på nära håll. Det var bara det att en snöstorm kom emellan och tåget från Göteborg blev inställt och avgången försenad i ett dygn.

Kontentan av det hela blev att gruppen med ”vår” båt såg både narval och späckhuggare och båten som gick ut dagen efter oss såg späckhuggare, men vi som kom mittemellan, såg ett iskallt hav i olika nyanser av grått och grått.

Så vi åkte tillbaka till Björkliden och njöt av naturen; de taniga björkstammarna i svagt lila och vattnet som ilsket skvätte över slipade stenar till. Och ljudet av fräsande snöskotrar vars lyktor lös långväga i mörkret. Skidåkarna hade tagit hem och vi var helt ensamma i den stora restaurangen på hotellet.

Kocken förbarmade sig över oss och vi fick till och med en svart sopsäck som vi använde som pulka nedför skidbacken sent på kvällen. Nästa dag var det bara att åka den långa vägen hem igen och inse att det antagligen inte skulle bli någon repris med en ny och dyr späckhuggarresa. Men det blev en fin helg och underbara naturbilder bakom ögonlocken av ett Sverige som jag inte visste fanns.